Äntligen...

... vi har fått visum till Mauretanien. Det är svårt att fatta att det kan vara så viktigt med lite stämplar och "frimärken" i passet.

För att öka vår flexibilitet så försöker vi också ordna visum till Mali innan vi flyger ner igen. Till Senigal och Gambia behöver vi inte visum. Skulle vi få strul vid gränsövergången Mauretanien/Senegal vid Rosso (de brukar strula med Carnet de Passage) så har vi möjlighet att åka till Mali direkt från Mauretanien. Gränsövergången vid Rosso har rykte om sig att vara en av de mest korrupta vi skall passera.

Lite marginaler känns extra viktigt just nu :) Att inte ha 100% koll på passen känns lite kymigt, är det verkligen värt risken att skicka iväg dom igen? OK, det funkar nog, det är ju inte det enda vi behöver ha koll på...

GPS-spår

hur vi körde då vi försökte komma in i Marutanien finns nu på bloggen - kolla på länken till höger "GPS-spår". Ladda ner filen och läs in den i Google Earth så kan du på några meter när se hur vi rört oss. Prova - rätt imponerande teknik.

En händelserik dag i Sahara

2010-05-31 var dagen då vi försökte komma in i Mauretanien utan att lyckas.

Väl medvetna om att detta skulle bli en lång och speciell dag så stod vi upp tidigt för att utnyttja så många ljusa timmar som möjlig. Vi trodde att det var helt ljust vid 6 tiden men ack vad vi bedrog oss. Då vi var klara för avfärd ca 05.30 så var det bäcksvart, det kändes som att det var sennatten och inte morgon. Det blir nog snart ljust resonerade vi så vi körde iväg lite sakteliga.

Det var många tankar som snurrade då vi körde ut ur stan... att köra på natten då det är mörkt är normalt inte att föredra. Det var en känsla som kittlade.

Det var nästan folktomt och knappt någon trafik alls. Det kändes som att nattens aktiviteter pågick. Känslan förstärktes då en bil full med glada slöjbeklädda damer körde upp jämnsides och försökte få kontakt...

Utan en massa poliskontroller så lämnar vi Dakhla i mörker. Det kom en och annan lastbil men i övrigt var vi ensamma. Detta var första gången under resan som vi körde i mörker... lastbilarna blinkade och det berodde troligen på att motorcyklarna var lastade. Men vilken känsla det var att köra i ökennatten... det var bara synd att vi inte fick se det oerhört märkliga landskapet igen (vi fick köra tillbaka 3-4 mil samma väg som vi kom).

Vi kör kanske 10 mil innan det blir ljust och det var inte förrän vid 7 tiden. Växlingen från helt svart till helt ljust gick väldigt snabbt.

Milen rullar och vi räknar med en lång dag, vi sköter mat och vatten riktigt bra. Allt känns riktigt häftigt och vi skulle t o m vara i Maruetanien idag. Vi hoppades att det verkligen skulle finnas en bensintapp ca 30 mil från Dakhla som vi hört rykten om... och det gjorde det med besked, det fanns två tappar med tillhörande verstad och restaurang och övernattningsmöjlighet. Fn blev reaktionen, då stod vi upp lite onödigt tidigt - vi skulle ha övernattat här om vi bara visste...

Vår plan fungerade egentligen perfekt så vi fortsatte efter en oväntad lunch - finns det möjlighet att äta så bör man väl äta. Vem vet när vi kan äta så här bra nästa gång...

Vi drar vidare och efter ca 10 mil så är vi vid gränsen. Formaliteterna på Marockos sida går snabbt och smidigt. När vår resa börjar i igenmans land mellan länderna så försvinner vägen. Trots en realistisk bedömning hur det skulle vara här så blev vi överraskade. Ingen väg, bara sand. Det är svårt att föreställa sig omständigheterna men vinden var inte att förringa, vi var riktigt varma och svettiga under våra mc-kläder.

När vi stannar för att justera vätskebalansen så kommer en typ som vill hjälpa till... av den sorten som vi inte vill ha hjälp av. Han och en kumpan körde i en Toyotapickup så hur vi än gjorde så hängde de på och irritationen bara steg. Han skulle visa vägen och vi struntade i honom, vi hamnade narurligtvis fel. Vi kom till platser där sanden var helt omöjlig att köra i. Detta vet naturligtvis vår påtvingade vän som självklart ser vårt läge och vill hjälpa till ännu mer.

Vår vän ville att vi skulle lägga våra grejer på flaket så att det blev lättare för oss att köra. Han sålde också extra smidighet vi gränsen men huvudnumret var att han sålde försäkringar. Försäkring som vi visste att vi på något sätt var tvungna att teckan. Vi förklarade att vi kunde prata efter gränsen - inte nu.

Det som sedan händer vid gränsen vill vi glömma - vi kom inte in utan visum. Vår plan var att ordna visum vid gränsen. Sedemera så förstod vi att man verkligen slutatat utfärda visum vid gränsen och att det inte var bara ett sätt att förhandla.

Vilket läge - efter några timmar vi blir handgripligen bortfösta av vapenföredda poliser ut i ingenmans land. Då hade vi höjt ribban ordentligt och försökt med allt. Till slut började folk uppmärksamma vår situation och då visste vi att det inte skulle gå att lösa situationen på ett smidigt sätt.

Adrenalinet stiger ännu mer då Karl-Axel välter sin motorcykeln. Hade vi inte väckt uppmärksamhet innan så gjorde vi det då. OK vi kör ut i igensmans land och hoppas att vi kommer till Marocko innan de stänger gränsen. Nu kör vi ganska fort och utan extra hjälp och det går häpnadsväckande snabbt och smidigt. Den "väg" som man tidigare såg var bortblåst och vi fick välja nya spår.

Vi hinner till Marocko innan de stängde gränsen. Nu är vi ganska medtagna men vi slipper vara i ingenmans land under natten. Då vi som bäst håller på med formaliteterna så välter Rolfs motorcykel ganska otäckt på en stenkant. Det är normalt ganska tungt att få upp motorcykeln men denna gång var det extra tungt.

När vi är klara med gränsformaliterna stannar vi 100 meter från gränsen och summerar vad som hänt och vilka alternativ som fanns. Det var också läge att rätta till vätskebalansen. Det kändes som vi gjort allt och att vi inte hade något alternativ. I eftrhand var det också kul att veta hur man reagerar och agerar då det bränneer till lite mer än vanligt. Phu... nu var det bara 10 mil till Motel Barbas, där skulle vi slicka våra sår och fundera ut en lösning på detta kniva läge.

Var tog alla svar vägen?

Instruktionerna från ambassaden är svårtolkade, så svårtolkade det kanske vore bäst med ett personligt besök på ambassaden i Berlin. Känns hur kul som helst...

Att få vettiga telefonsamtal/mailväxling med ambassaden verkar vara helt omöjligt, att få klarhet i vilka regler som gäller verkar ännu svårare :) Motstridiga uppgifter gör saken inte lättare.

Å så var det betalningen! Skicka kontanter och skicka med ett frankerat kuvet var beskedet från ambassaden. Kollade med posten.... man kan inte frankera med svenska frimärken och så "får" man inte skicka kontanter.

Å så var det blanketten. Hur fyller man i den, va menar dom egentligen?

Å så regnar det hela tiden, visst det räcker med sol ett tag men det behöver väl inte regna hela tiden...

Va grönt allt är, va lummigt det är

Hu va konstigt det känns, för några dagar sedan var det spikrak färd genom sterila Västsahara och nu e man hemma i ett hav av grönska och liv - skum känsla.

Vi får hoppas att det går smidigt med ambassadkontakterna i Berlin. Den första telefonkontakten var inte direkt förtroendeingivande. Någon web-sida har de inte och några ansökningsformulär på engelska verkar de inte heller ha - vilka regler gäller egentligen. Hur som helst så bör det iallafall vara betydligt lättare än vid gränsen.

Gränsen mellan Marocko och Mauritanien är "rå" med 3 km ingemansland mellan länderna. Man har inte ens lyckats att komma överens om att bygga en väg. Det var svårt att urskilja var man skulle köra och sanden var av typ kvicksand - helt omöjlig att köra i. Till detta skall läggas att det kommer folk som är påträngande och vill "hjälpa till mot en viss ersättning", en sol som inte är nådig och en vind som lyfter ofantliga mängder med sand. Att det dessutom fanns mängder med bilvrak som brunnit minskade inte känslan.

Adrenalinet låg hela tiden på en hög nivå - att bli bortjagad av poliser med vapen i hand i ett så öde område var speciellt. Att vi riskerade att behöva övernatta i "ingemansland" gjorde det hela inte lättare (gränsen stängs). Hmm ... vems lagar gäller egentligen i "ingenmansland" - förmodlgen är det djungelns lag :) Hur som helst så var det en intressant upplevelse... och nu gäller det att verkligen fixa visum.

I det storpolitiska spelet är vi antagligen inte överdrivet välkomna. Det är tydligen lite mer spänt än vanligt på den spelhalvan. Därav de till synes orimligt många poliskontrollerna i Västsahara.

Vi tar en paus...

...blev vår samlade bedömning.

Att ta sig från "världens ände" med flyg är inte självklart lätt om prisnivån har betydelse. Vi började med fantasisummor men med en hel del tur så lyckades vi snubbla på en biljett till Europa som var "billig", betydligt billigare än att ta sig till Rabat där ambassaden numera är belägen. OK, vi upptäckte sedemera att det också var "billigt" till Casablanca som ligger några timmars buss söder om Rabat men då var idén redan född.

Varför inte åka till Sverige för att ordna visum och sedan åka tillbaka? Det är ju sommar och bra väder - lite semester :) ...kan ju inte skada.

Nu fanns det kanske en och annan fråga som skulle besvaras innan - var förvarar vi motorcyklarna och hur tar vi oss upp till Dakhla. Sedan skall vi tillbaka och då skall helst motorcyklarna vara i samma skick som vi lämnade dem.

Max flyt - vi httade en pålitlig "hummerfabrik" mitt i öknen 10 mil från Mauritaniens gräns (första byggnaden) - m a o behöver vi bara köra 2x 10 mil i onödan - inga 2x 200mil. Platsen var suverän, ingen sol, inget damm och troligtvis inga gnagare. Möjligtvis kan en och annan hummer intressera sig för motorcyklrna men det får vi ta.

Några allmäna kommunikationer har de knappt hör talas i det här området utan det enda som stod till buds var privat "taxi" 30 mil enkel väg. Det skulle nog ordna sig till Dakhla men hur hittar vi någon som skall tillbaka?

Vi bestämde oss för att verkställa planen - kanske håller den hel vägen - kanske inte. Svaret lär vi få när vi är tillbaka.

Vi lämnar våra ögonstenar och hoppas att de skall må bra. De har varit jätteduktiga hela vägen från Sverige och vi fick lova att ta med några presenter då vi kommer tillbaka. De lovade att inte göra några utsvävningar utan de skulle helt enkelt bara ta de lugnt. Det skulle faktiskt bara vara skönt med lite mörker och lägre temeratur än vad de fått stå ut med den sista tiden.

Inget visum vid gränsen !!!

.

Det fanns 3 alternativ att få visum, inget fungerade.

1. Hemifrån


2. I Casablanca


3. Vid gränsen

Första alternativet bestämde vi oss hemifrån att inte tillämpa. Andra alternativet fungerade inte pga att ambasaden var flyttad till Rabat då vi kom till Casablanca. Tredje alternativet fungerade inte för att man har slutat utfärda visum vid gränsen.

VAD GÖR VI NU?

Vi försökte med allt, lilla smilet, stora smilet, uppgivenhet, ev. något som kunde påverka beslutet mm mm. Efter ganska lång tid insåg vi att vi verkligen inte får något visum. Det var bara att vända tillbaka till Marockos gräns och sedan var det ytterligare 10 mil för att övernatta. Typiskt, av tre möjligheter att söka visum fungaret inte något och vilket läge - 200 mil i öken till närmaste ambassad. Många tankar snurrade i huvudet då vi körde tillbaka - vad fn gör vi?

När vi kommer till övernattningsstället så finns där ett gäng på 15 personer som råkat ut för samma sak. De var på väg till Sydafrika med bil och ledaren hade gjort samma resa för sex månader sedan och då fungerade det. Vid årsskifter ändrades reglerna och därefter har det inte gått att få visum vid gränsen. En av bilarna åkte tillbaka 200 mil enkel väg för att fixa visum till gruppen...OK OK nu vet vi läget - men vad fn skall vi göra...