870 loggade mil

sedan vi lämnade färjeterminalen i Kiel, Tyskland. Det var varit händelsrerika och intressanta mil. Nu finns den senaste gps-loggen upp på bloggen. Dessutom finns också en fil i .gdb-format med hela sträckan som vi kört.

Testa detta, det är helt otrolig teknik. Bara Google Earth är mer än bra, lägger man sedan till gps-loggar i Google Erath så blir det ännu bättre. Det är varken bökigt eller omständigt - gå till aktuell meny (GPS-spår) och ladda ner en .gpx-fil, packa upp den och öppna den med Google Earth. Har du inte Google Earth så installerar du den först och även det är hur lätt som helst. Lycka till... och mycket nöje :)

Mauretanien - foto och kommentarer

Fotografier med kompletterande kommentarer är uppladdade.

24 timmar till Dakar

Det tar ganska lång tid att passera gränsen och klockan börjar närma sig fyra. Vi fick oväntade nya spelregler vid gränsen – vi behöver komma till ett kontor i centrala Dakar och få våra Carnet de Passage påskrivna inom 24 timmar. Det är 35- 40 mil till Dakar och vi inser att vi behöver en övernattning och att vi antagligen också måste åka tidigt för att vara säkra på att hinna innan de stänger kontoret.

Det är ca 10 mil till staden Saint Louis och vi bestämmer oss för att ta oss dit. Det innebär att vi kommer att har ganska många mil kvar till Dakar men det verkade ändå vettigast, vi var ju ganska trötta vid det här laget och inte minst så behövde hjärnan bearbeta alla intryck vid gränsen.

Vi kör genom våtmarker och det finns många fåglar, en på sitt sätt vacker natur. Antagligen trivs myggorna som kan bära malariaparasiter här också. Vi är nu söder om Sahara i västra Afrika och 80 % av alla malariadödsfall inträffar där. Malaria är den farligaste tropiksjukdomen och den dödar mellan 1,5 miljoner till 2,7 miljoner människor varje år. Nu gäller det att göra så många preventiva åtgärder som möjligt åtminstone under den mörka delen av dygnet men hur lätt är det egentligen? På kvällar och nätter så är det svårt att inte svettas och minsta lilla textil på kroppen känns som ett stort duntäcke.

Vi närmar oss Saint Louis. Den ligger alldeles intill atlantkusten och den är delvis byggd på några långsmala öar som var fransmännens första bosättning. Stan är speciell och känslan var att det skulle vara kul att stanna här några dagar men vi är trötta och vi behöver komma iväg tidigt imorgon bitti. Var skall vi övernatta?

Saint Louis är en stad med 150 000 invånare och det är inte helt lätt att hitta något lämpligt ställe att övernatta på. Till slut hamnar vi i en hydda på stranden och vi var de enda gästerna. Lite senare kommer fyra bilar och det kändes bra med tanke på att vi verkligen låg på stranden och vi visste inte något om säkerheten.

Vi var ganska hungriga och vi avtalade med våra guider att på kvällen så har vi Baroque på stranden. Det blev ganska många fiskar som hamnar på grillen. Hela tillställningen var ganska trevlig fram till det skulle betalas. Vi hade avtalat ett pris men nu menade man på att det var per person. Stämningen hårdnar och när de inser att de inte får dubbelt betalt så vill de åtminstone ha pengar till taxi in till stan. Från en annars trevlig kväll får vi en bitter smak.

Det är varmt, mycket varmt och den sköna brisen utanför hyddan märker vi inte något. Vi ligger under myggnät och det känns varmt, för varmt. Det blir inte många minuter sömn den natten, vi ligger mest och tjostar och tänker på hur utsatta vi egentligen är här ute på stranden. När det äntligen ljusnar känns bra så att vi kan komma iväg. Det kliar och vi har antagligen fått både värmeutslag och bett av sandloppor, sängarna var nog inte helt fria från det ena och det andra.

På morgonen pratar vi med de andra som kommit, det var två gäng, ganska roliga typer. Där var bl a en glad och trevlig tjej från Sverige som var mycket imponerat av vad vi gjorde. Att lifta i det här området som ensam tjej är antagligen mycket ovanligt och svårt. En av killarna som hon liftade med kom från Portugal och var på väg till Guinea Bissau för att sälja sin Land Rover. För 8 månader sedan så hade han åkt motorcykel Portugal – Sydafrika på en liknande motorcykel fast äldre modell. Vi har inte särskilt mycket tid på oss innan vi måste åka vi får klart för oss att han tyckte det var svårt och jobbigt att köra motorcykel hela vägen. I Nigeria är säkerheten bristfällig så han valde att köra via Niger (norr om Nigeria) istället. I Nigeria tar man allt man kommer över, de tar t o m glasögon påstod han.

Det blir inte lättare ju längre vi kommer var en reflektion då vi började vår färd mot Dakar. Vi får fokusera på vår närmaste uppgift – att ordna med Carnet de Passage. Det rullar på rätt bra men när vi närmar oss Dakar så börjar trafikkaoset och det var tur att vi verkligen kom iväg så tidigt på morgonen. Det tar ett bra tag att komma in till centrum och vi får helt enkelt ställa motorcyklarna för att först ta oss till rätt adress.

Det är varmt och lite jäktigt, svetten rinner och skjortan är fullständigt genomvåt. Rolf ser till motorcyklarna och Karl-Axel tar upp jakten på rätt adress. Väl framme så är det STÄNGT men kontoret skulle öppna igen om en halvtimma. Kändes skönt att veta att man var på rätt ställe och att kontoret skulle öppna igen. Det kan kanske fungera trots allt – det har aldrig varit närmare.

Efter att passerat första tjänstemannen så kommer jag in till en dam som inte ser ut att förstå något. Troligtvis var det bossens sekreterare. Oddsen minskar ju längre tiden går men till slut så kommer jag in till bossen. Jag förklarar vad mitt ärende är och han tar lite nonchalant fram en stämpel och stämplar våra 24 timmars transittillstånd. På frågan om han inte skall fylla i Carnet de Passage så säger han att det inte behövs, det räcker med den stämpel som han gett oss. Frågar hur länge vi kan stanna i landet och han svarar att stämpeln normalt gäller i 6 månader.

Med många tankar lämnar jag tjänstemannen och tar mig tillbaka till Rolf. Vi får anta att vi kommer ut ur landet utan allt för mycket problem. Krafterna börjar sina men det gällde nu att titta någon stans att sova på. Att till rimliga priser både få en bra plats för oss själva och för motorcyklarna visade sig inte vara helt lätt. Efter att de normala krafterna tagit slut så låg vi nere på reserven. Med lite flyt så hittar vi ett riktigt bra ställe innan bränslet tog helt slut. Vi blev helt nöjda och senare på kvällen så hittar vi en restaurang som var väldigt mysig, det blev mycket god mat och några öl innan det var dags att sova. Den belöningen gick inte av för hackor…

Gränsövergången Rosso Mauretanien/Senegal

Vi bestämmer oss för att ta tjuren vid hornen och åker ner till färjan. Det är mycket folk som vill in på området och det är ordentlig trängsel och lite hård stämning. Folk försöker pressa sig in men gång efter annan så blir de motade av vakterna. I detta står vi med motorcyklarna och tillsammans med folkmassan pressar oss in.

Väl inne på området så börjar en omständlig procedur. Rolf ser efter motorcyklarna medan Karl-Axel försöker lösa alla formaliteterna. Vi hade redan utanför grindarna sett ut en guide och på det sättet fick vi stopp på andra påflugna ”guider”. Det tog ganska lång tid och vi hade inte Mauretanska kontanter så det räckte, vi lånar av guiden – blir säkert hur kul som helst att reda.

Det är kopiöst varmt och skjortan är genomblöt av svett, så blöt att det börjar droppa av skjortan. Här gäller det att dricka och fokusera på uppgiften. Det går förvånansvärt bra och vi får kvitto på varje utlägg! Totalt var det dock en hel del pengar vi fick spendera.

På färjan så är det massa folk och några kärror, och några fordon. Solen är så varm att här gäller det att inte få solsting – Karl-Axels hjälm åker på. Under färden så får vi klart för oss att på andra sidan så kommer det ännu mer folk som vill hjälpa till. Pga värmen eller vad det nu beror på så fungerar inte sidostödet särskilt bra (blir för liten lutning) så vi sitter kvar på motorcyklarna.

När vi är framme kommer en polisman och vi är tvungna att stiga av motorcyklarna. Nu är det mycket… Rolfs motorcykel välter och hjälmen trillar ner i floden. Utan att vi uppfattar det så har någon fiskat upp hjälmen igen. Rolfs motorcykel startar inte, det blev att med mankraft få av motorcykeln från färjan. En hel flock hjälpsamma människor hjälpte till.

Vi ställer motorcyklarna och det är många guider som vill hjälpa till. Detta är en hel yrkesgrupp med en mycket bestämd rangordning sinsemellan. Kungen verkade vara han som växlade pengar och de lägsta var småpojkar som hela tiden skulle göra rent tanken. Rolf ligger på övertemperatur så vi häller vatten på pannan/hjässan. Kombinationen värmen och allt som händer frestar på. Vi avvaktar med att försöka få igång Rolfs motorcykel till ett bättre läge, nu gällde det att få klart för sig vad som behövde göras.

Rolf stannar vid motorcyklarna och Karl-Axel börjar med gränsformaliteterna. Det kändes som att ordningen var om möjligt ännu sämre på Senegalsidan. Här behövdes en ny guide, han som hjälpte till på Mauretaniensidan följer nu mest med i väntan på pengar. När själva passproceduren var klar gällde det att försöka få igenom motorcyklarna.

Senegal skall egentligen acceptera Carnet de Passage men de har fått för sig att göra på annat sätt. Det är stor industri med illegal import av fordon till Guinea Bissau och då är Senegal ett transitland och det stannar säkert en hel del fordon i Senegal. Vi får ett transittillstånd på 24 timmar och vi måste ta oss till Dakar för att få stanna längre!! Tulltjänstemannen påstod att om vi inte hade haft Carnet de Passage så hade vi inte ens fått 24 timmar. För dessa 24 timmar vill han ha 2500 CFA per motorcykel, pengar mot kvitto! Det fanns inte något alternativ, vi fick acceptera. 24 timmar till Dakar centrum är inte hel självklart lätt, vår plan var att stanna några dagar i Saint Louis – hur blir det med det nu?

Så var det försäkring. Försäkringskontoret var inte direkt förtroendeingivande och det var mycket pengar man ville ha, 137 euro för båda motorcyklarna! Detta är bara för mycket pengar kändes det som men efter hand så framgick att det var 30 dagar (minsta tiden) och så gällde den i flera afrikanska länder (typ vårt gröna kort). Priset prutades ner till 110 euro och så hade vi kanske trafikförsäkring.

Nästa steg var att se vad som hänt med Rolfs motorcykel som inte startade då han skulle av färjan. Antagligen så berodde startproblemen på att oljenivån inte blivit helt rätt direkt efter att motorcykeln ställdes på rätt köl. När vi provade så startade den och vi hade ett ganska betydelsefullt hinder mindre.

Så gällde det att göra upp ekonomin med guiderna och de lånade pengarna. Självklart mycket komplicerat men det gick ändå väldigt bra. Pga de förväntade svårigheterna så var varje utlägg tydligt programmerat i minnesbanken. Det som inte blev helt bra var valutakurserna.

Det är dags att försöka ta sig ut ur området. För att man skulle komma förbi grindarna och ut i ”friheten” så skulle man även där ha pengar mot kvitto. De vill ha en högre summa än vad som stod på kvittot men efter ett tag så släpper de oss ut ändå.

Äntligen… vi tar oss ut ur själva staden och givetvis så är det en poliskontroll som vi måste passera innan. Här kan det bli riktigt besvärligt var en tanke men så blev det inte utan vi fick bra kontakt med polismannen, han visste vad vi gått igenom för att komma så här långt. Han rådde oss att absolut inte stanna för någon eller något utmed vägen – detta är Afrika.

Vi rullar iväg och tankarna börjar snurra om vad som hänt och hur vi skall komma till rätt plats i Dakar inom 24 timmar. Någon adress hade vi inte men vi hade uppgift från den senaste poliskontrollen att platsen vi skall till ligger i centrala stan. Beroende på hur man räknar så är Dakar en 2 miljonersstad - det blir säkert hur lätt som helst :)

Lerig väg

När vi bara har några mil kvar till Rosso var en reflektion att våra odds är ganska taskiga. Även om vägen är bra så behöver vi torka upp och motorcyklarna behöver spolas av. Sanden har fastnat överallt. När det är 3 km kvar så dyker det helt otippat upp ett hotell och vi känner att det här var max flyt och vi kunde t o m spola av grejerna lite senare när strömmen kom. Riktigt gott att ta på sig torra kläder och att hänga upp alla genomblöta grejer.

Dagen efter så var det dags igen, allt var inte torrt men det funkade. Den stora frågan var om vägen till campen var körbar eller ej? Vi kör ner till stan och till färjelägret där vi välkomnas av många som ville hjälpa till. Tänk om vi måste över här var en av många tankar. Nu gällde det att hitta vägen västerut.

Efter lite letande så hittade vi vägen, körde 100 meter och kom inte längre. Det var enormt halkigt, vi hade i detta läge ganska många som ville ge oss tips. De flesta var killar som livnärde sig som ”guider” vid färjelägret. För att få en mer neutral bild av vägens skick så var det bara att gå i vägens riktning och se hur det såg ut bakom ”kröken”. Det gick ganska lätt att konstatera att vägen inte var körbar och vi fick reda på att det går att köra där med traktor kanske. Normalt är vägen körbar efter 4 dagar utan regn. Det ser inte bättre ut än att vi ändå måste ta färjan…

Ökenstorm

Vi lämnar huvudstaden med en bättre begagnad kedja som vi hoppas skall fungera. Solen skiner lika starkt som vanligt men efter en timma ser vi att himlen börjar mörkna. Efter ytterligare en stund så är himlen ganska mörk och vi började undra vad som är på gång.

Helt plötsligt börjar det blåsa väldigt kraftigt, vi hann inte fatta något innan sandstormen var fullt utvecklad. Sikten är minimal och det blev lika mörkt som vid skymning. Förändringen tog ca 60 sekunder. Det var inte måttligt hur mycket det blåste och det var sanden i luften som gjorde att det blev mörkt. Vinden var byig och kunde lätt välta oss. Som tur var så kom det en tankbil samtidigt och stannade på sidan av vägen för att vänta att stormen skulle bedarra. Sikten var mycket begränsad och det kändes som vi kommit in i en typ snöstorm. Vi ställde oss så att lastbilen fungerade som vindskydd. Chauffören erbjuder oss att komma in i hytten men vi vågar inte lämna motorcyklarna pga av den kraftiga vinden. Om nu inte detta var nog så börjar det störtregna horisontalt. Kombinationen sand och vatten gör att det blir ordentligt kladdigt och hade vi inte haft lastbilen som vindskydd så hade det blivit riktigt besvärligt.

Det hela är över på ca 10 minuter. Vi hann inte att ta på oss regnkläder och vi blev ganska våta och smutsiga. Vår färd fortsätter i småregn som vi trodde snart skulle sluta. Regnet slutar inte och vi blir helt genomblöta och efter ett tag så börjar vi t o m att frysa.

Vi ville till varje pris undvika den korrumperade gränsen vid Rosso (Mauretanien/Senegal). Det finns en anan gränsövergång ca 10 mil västerut som ryktesvis lär vara bättre. Planen var att övernatta på en camp ca 5 mil väster om Rosso.  För att komma dit måste man först köra till Rosso och sedan följa floden, men kommer man att kunna köra till campen när det regnat? Genomblöta och frusna närmar vi oss Rosso med stort behov av att komma in och bli torra igen.

Mauretaniens bäste mekaniker

enl vår vän Hassan. Tyvärr kommer varken han eller mekanikern på avtalad tid. Han dyker upp senare på kvällen och förklarade att han blivit sjuk och behövt komma in på sjukhus pga astmaproblem. Vi avtalar ny tid nästa dag och då kommer både Hassan och mekanikern. Mekanikern kollar på den trasiga kedjan och konstaterar att han har en bättre begagnad kedja av samma typ. Den har gått en vecka på en motorcykel i dakarrallyt för några år sedan och vi avtalar 100 euro. Han åker iväg och hämtar kedjan medan motorcykeln förbereds.

Det spöregnar och temperaturen är långt över 30 grader. Det går inte att ta foto för linsen på kameran immar igen. Helt otroligt fuktigt och man vet inte om man är våt av regn eller svett. Den nya kedjan verkar ok och efter provkörning ser det ut som att det kan fungera.

Vi hamnade på ett alldeles för dyrt hotell så vi bestämde oss att byta oberoende om vi skulle få ordning på motorcykeln eller ej. Hade detta alternativ inte fungerat så hade vi förberett allt för en DHL transport av nya grejer från Sverige. Vi behövde inte isensätta detta....

Vi hittade en lägenhet som normalt hyrs ut för längre boende ganska nära vårt hotel och nu kunde vi köra dit istället för som det annars skulle bli - bogsering. Stället verkar drivas av några helt underbara killar och lägenheten är helt fantastiska och kostar mindre än hälften som vårt lilla hotellrum. Här skulle man kunna bo länge men imorgon onsdag blir det vidare färd söderut mot nya äventyr...

Miljö & säkerhet i Mauretanien

I Mauretanien så har man inte samma miljö & säkerhetstänk som hemma i Sverige. På vägen ner från gränsen till huvudstaden Nouakchott var det nästan rent men inte helt. Utmed vägen kunde man konstatera att det nog åker ut en del från bilarnas fönster. Plastdelar och plastpåsar fanns det gott om. Ju närmare vi kommer huvudstaden desto mer skräp fanns det. Någon form av vilja verkar det finnas att få ordning på sophanteringen men det ser inte ut att ha lyckats så bra. Halfull container och massor med skräp på gatan – ett gott försök. Det är antagligen så att de som inte har så gott ställt hoppar i containern och slänger ut det som finns på gatan.

Säkerheten i trafiken är något bristfällig, sannolikt har majoriteten av bilisterna inte något körkort och absolut inte någon försäkring. Man kan se att man har lite svårt med enkla trafikregler. 95 % av alla bilar har bucklor och någon del skadad typ trasiga lampor eller en kofångare som släpar. Man kör till det tar emot helt enkelt och tar emot gör det ganska ofta i korsningarna. Medan vi satt på en restaurang första kvällen så small det i korsningen intill. Vi har redan sett flera små småkrockar. Däremot så är det inga små smällar i öknen, man kör fort och kommer man utanför asfaltkanten så voltar man ganska ordentligt.

Gällande kriminalitet anses Mauaretanien som ett av Afrikas säkraste. Folk i allmänhet är väldigt trevliga och hjälpsamma. Man bör inte köra utanför vägarna för mycket för det lär finnas en hel del minor.

Oväntat avbrott...

Efter att vi hämtat oss i Nouadhibou (5 mil söder om gränsen) så åker vi vidare. Närmaste stad ligger drygt 50 mil söderut och kanske så finns det en bensintapp på vägen. Och kanske så finns det någon övernattningsmöjlighet utmed vägen. Att tälta är inte helt lätt då det bara är sand och ganska blåsigt men det är temperaturen är svårast att tackla.

Så länge vi kör så är det riktigt skönt. Vi njuter och låter oss fascineras av den oerhört speciella upplevelsen att korsa öken då det är totalt platt, solen skiner och vi ser massor av kameler som strövar fritt. Solen värmer ordentligt och man ser i luften att marken ”darrar”. Här skulle man inte vilja få stopp på motorcykeln var en tanke som flög igenom huvudet, men en sekund senare så kom också frågan ”varför skulle det hända något här?” Sannolikheten är antagligen är mikroskopisk. Vi har nu 25 mil till närmaste stad och kanske några mil till den förmodade bensintappen. PANG, PANG!!

Jävlar, nu hände något på riktigt med motorcykeln!! Drar in kopplingen och bromsar in, stiger av och konstaterar att kedjan inte är där den brukar vara. Jävlar, nu gäller det att ta det kallt – det här är inte sant. Vad gör man nu? OK ta det lugnt… ta några kort, det som har hänt har hänt. Vilket läge, försöker konstatera om kedjan är skadad eller bara hoppat och om det har hänt något ännu allvarligare.

Konstaterar snabbt att kedjan gått av på två ställen (den ena sidan av länken) och att det blivit en del märken på swingen men det ser ut som att inte något annat än kedjan blivit allvarligt skadad. Vi har ingen extrakedja med oss så vad kan man göra – vi försöker få loss kedjan så att det åtminstone går att rulla motorcykeln. Efter ganska mycket bökande så har vi filat av kedjan. Under tiden kommer en lastbil söderifrån som undrar om vi har problem. Medtagna av händelse säger vi att vi inte har några problem och han kör vidare (förutom att han körde åt fel håll så hade vi inte orkat lyfta upp motorcykeln på flaket).

Det skall finnas en bensintapp några mil söderut trodde vi. Ett rep fästes mellan motorcyklarna och en ganska svår bogsering börjar. Magkänslan var att det bara är en tidfråga innan det händer något. Efter drygt 2 mil så finns en bensinstation! Helt otroligt kändes det som – hoppas det går att få hjälp här och vem vet det kanske går att övernatta.

Det är mitt på dagen och det är obarmhärtigt hett. Vi ställer motorcyklarna för att hitta skugga och konstaterar att det finns en restaurang. Vi går dit men den var stängd pga Ramadan. Ingen skugga där alltså, vi går in till tappstationen och efter en liten stund får vi köpa kall juice. När vi skall betala så säger en man på engelska att han betalar. Vi blir förvånade att han pratar engelska och att han vill betala. Efter en liten stund så förstår han att vi har problem och vips börjar det ringas kors och tvärs.

Vi kunde konstatera att det inte fanns något ställe övernatta om vi inte spände upp tältet men hur skall vi klara hettan?

Efter 10 minuters ringande har han fixat en lastbil som kan komma från huvudstaden 25 mil söderut och vi har accepterat priset på 200 euro. Hassan som han hette sätter sig i sin fina Mercedes och säger att lastbilen kommer om 3 timmar och den kör sedan till hans bostad.

Vi väntar och helt plötsligt finns där en pickup och vi får meddelande från bensinstationskillen att det är vår lastbil, men kan det vara han – det har ju bra gått drygt 2 timmar? Det fick bara plats för en motorcykel på flaket så Rolf fick förbereda sig att köra sin motorcykel. Med hjälp av fyra fick vi upp motorcykeln på flaket och den surrades med det enda vi hade, vår bogserlina. Hoppas nu bara att den inte välter och att han tar det lugnt blev reaktionen då det var dags för avfärd.

Chauffören tar det inte lugnt, normalt kör vi i 70-90 km/t men nu gällde 120-130 km/t. Rolf hängde med i den takten, gissa om maskinen fick det hett. Tankarna snurrade i huvudet varför kedjan gick av. Slutsatsen blev att det måste ha med hettan att göra, kanske var kedjan ganska slak från början och så har den blivit ännu längre pga värmen. Hur går det egentligen för Rolf som nu kör så fort? Bara inte den motorcykeln också går sönder. Chauffören hade extra brottom, han skulle hinna hem till skymningen så att han kunde få mat (Ramadan).

När vi kommer till Nouakchott så finns vår vän där och tar emot oss, han tar oss till ett hotell. Efter två timmar så hämtar han upp oss med sin fina Mercedes (privatchaufför). Under ca 1 timma visar han stan och därefter åker vi till en restaurang. Vi äter och han betalar och sedan blir vi köra tillbaka till vårt hotell. Vi bestämmer att han och en mekaniker skall komma kl 10 dagen efter. Vilken dag…

Het gränsövergång...

Hur lämpligt är det egentligen att passera gränsen första dagen på Ramadan? Förmodligen inte den bästa, tydlig irritation fanns i luften. Det var varmt, riktigt varmt och det hände absolut inte något.

Det var lång bilkö och vi bestämmer oss för att se vad som händer om vi kör förbi alla. Det fungerar men det tog vansinnigt lång tid ändå. Lite extra spännande var det då vi skulle få ut motorcyklarna ur Marocko - de hade varit i landet någon dag för länge men det gick bra. Vi blir bara utsatta för ett fult försök att skinna oss på pengar av de sista tjänstemännen innan vi fick åka ut i ingenmansland. När de fattade att vi varit där för två månader sedan så ordnades pappren snabbt.

Ingenmansland – helt otroligt, svårt att beskriva. Här får man köra 3 km i ett område som helt saknar vägar. Det är blandat med hårt kalksten och riktigt lös sand, hur de stora kylbilarna tog sig igenom är svårt att förstå. Området håller på att växa som skrotupplag, vi såg ett hundratal bilar. Under tiden som vi var där så kom det en bärgningsbil som ställde av en voltad bil. Lite känsligt var det då vi fotograferade i närheten.

Så kommer vi till Mauretaniens gräns. Vi har kört 3 km med 100 % koncentration för att inte fastna i något sandhål (viss typ av sand var helt omöjlig att köra i) och vi är riktigt varma och trötta. Det är kö långt in i ingenmansland och första tanken är att det kommer inte att gå att vänta här pga värmen. Vi bestämmer oss för att anlita en guide och han tar oss förbi hela bilkön. Sedan så skulle vi komma genom alla formaliteter. Rolf får erbjudande att sälja sin iPod, dator och telefon. Det hela drar ut på tiden och det är hett, riktigt hett. Det var svårt att hålla hålla alla papper torra, passet blev vattenskadat en aning. Kroppstemperaturen var svår att hålla och pumpen gick för högtryck.

Vi kommer igenom, vi ordnar med försäkring och handlingar på motorcyklarna. Troligtvis betalade vi något extra för att få genom motorcyklarna. Vår guide fattade vi tycke för och affärsuppgörelsen blev gynnsam för honom.

Någon gång kl 18 så hade vi ordnat ett boende i Nouadhibou fem mil från gränsen. Dagen avslutades med en fantastisk god middag sent på kvällen. Vilken dag...

Kärt återseende

Vilket flyt, vi kommer till Dakhla kl 22 lokl tid. Innan midnatt så hade vi fått tag i ett boende, fixat transport till Motel Barbas och fått tag i kontanter. Det blev en ”privat” taxi som körde ner oss (2x32 mil) för en ganska skälig summa.

Vi ställer klockan och innan vi visste ordet av så var vi framme vid Motel Barbas (vi somnade i bilen). Vi hoppar ut er bilen och bara några minuter senare så har vi träffat alla viktiga personer. De blir glada när vi kommer och vi känner oss riktigt välkomna. Efter ytterligare några minuter så har vi hämtat motorcyklarna och konstaterat att allt var helt ok.

Batterierna var urladdade men i övrigt såg de ut som när vi lämnade dem. Nu har vi laddat, skruvat och provkört… härligt härligt.

Vi kommer att stanna på Motel Barbas någon dag extra… det är gott att ta igen sig efter en slitsam semester i Sverige. Det är helt perfekt här, vi får t o m skruva med våra motorcyklar inne i hotellet och dessutom är alla trevliga – vi känner numera chefen. Vilken skum känsla - tvätta/söla med vatten i öknen, rätt lyxigt.

Lite synd är det att motorcyklarna var totalt befriade från fett/olja (sedan tvätten i Sevilla). Att de stått inne i en fabrik där de spolar med saltvatten har inte varit helt bra men det får anses som en kosmetisk defekt.

Äntligen är det dags...

Imorgon så flyger vi ner till Dakhla i Västsahara, vi är framme  kl 21. Planen är att vi på måndag/tisdag försöker vaska fram någon som kan köra oss de sista 30 milen (några allmäna kommunikationer finns inte). Skulle vi inte hitta någon som skall söderut så får vi väl se om någon kan tänka sig att köra ner oss och sedan köra tom tillbaka.

Det skall verkligen bli skönt att se våra motorcyklar igen.