tisdag 28 september 2010

Bamako till Ouagadougou...

...via gränsövergången Doulaï Diassa gick lätt. Förutom några mil med riktigt luriga hål i vägen så var vägarna bra, vi brände mil och det kändes skönt. Att sitta på motorcykel i den här miljön är fantastiskt på många sätt. Området söder om huvudstaden Bamako var inte alls lika öde som det var nord väst om Bamako. Det var ganska stor skillnad. Det fanns ganska gott om byar och folk verkar ha det rätt avslappnat och skönt. Vid var och varannan vattensamlig badade barnen och mammorna tvättade kläder. Så fort vi stannade så kom många och ville titta på oss och motorcyklarna. Dagen gick helt utan några problem och vi kom till Malis näst största stad Sikasso med 225 000 invånare och det var inga problem att hitta ett enkelt hotell.

Många nyfikna då vi stannar för lunch.
Nästa dag körde vi till gränsen och det gick bra även där. På Malisidan var det inga som helst problem, man fyllde i Carnet de Passage trots att vi inte använde det då vi tog oss in i landet. Det finns massor och åter massor av olika kontroller utmed vägarna och vi hade börjat köra förbi dem utan att stanna om det inte finns någon uniformerad person som vinkar in oss. Detta höll på att kosta oss en del problem då vi skulle tulla in motorcyklarna in i Burkina Faso. Innan någon vinkade in oss så hann vi köra förbi några meter. Tulltjänstemannen lät oss vänta en kvart innan han sa ett enda ord, han tog andra kunder före och satt och bläddrade i några papper. Till slut så frågade han varför vi inte stannade och vi svarade att vi inte förstod att vi skulle stanna. Det går 5 minuter till utan ett enda ord från tulltjänstemannen och han frågar återigen varför vi inte stannade. Nu var det lite spänt men han får samma svar med lugnaste möjliga röst. Efter ytterligare några minuter så fyller han i våra Carnet de Passage. Det var minst sagt skönt att köra iväg…

Vårt mål är denna gång var staden Bobo-Dioulasso som är Burkina Faso andra stad med 490 000 invånare. Dagsetappen var förhållandevis kort och vi hittade ett hotell utan större ansträngning. Staden såg riktigt mysig ut och det hade nog inte varit svårt att lägga några dagar men vi valde att köra vidare.Vägarna är bra och vi får en skön dag på motorcykeln igen.

Väntan på mineralvatten i staden Sikasso, Mali.
Vi kommer till huvudstaden och planen var att hitta ett bra hotell. Vår plan byggde på information från Goggle Earth som vi registrerat i våra minnen. När vi kommer in till stan så har man grävt upp halva stan och absolut inget stämmer. Det är tät trafik och det är varmt, mycket varmt och vi får fokusera på att ingen olycka händer, det vimlar av folk, bilar, cyklister och ettriga mopeder. Ytterligare en svårighet var att händerna blev våta av svett så det var lätt att glida på ett icke lämpligt sätt då man kopplade och bromsade. Till slut anlitar vi en moped som hjälper oss fram till rätt adress. Det kändes verkligen som en stor belöning då vi kunde sätta oss på hotellets restaurang och äta och dricka gott.


söndag 26 september 2010

Det är svettigt...

En typisk dag blir vi genomvåta av svett innan vi ens hunnit starta motorcyklarna. När fartvinden börjar så torkar vi upp.

Sockar, kalsonger, byxor och skjorta är hur goa som helst efter en hel dag, de luktar t o m ”surt”. En dusch är i detta läge mer än välkommen och om vi hittat ett ställe med AC och internet så är lyckan gjord. Finns det en restaurang är det ännu bättre.

På kvällen smörjer vi kedjorna och skaffar vatten och bröd. På morgonen hoppas vi på att hitta en rimligt bra bensinstation. Sedan är det bara att ge sig iväg och se vad dagen har att erbjuda.

Dagsetapperna varierar mellan 10-50 mil beroende på hur vi tror det går att övernatta. Vi planerar i möjligaste mån så att vi når en gränsövergång så tidigt på dagen som möjligt. Vi vet aldrig hur länge det tar vid gränsen så det är bra om dagsetappen är kort.

fredag 24 september 2010

Nya foto och kommentarer...

från Senegal är uppladdade.

torsdag 23 september 2010

Gränsövergång Senegal/Mali vid Kidira

Kilometerlånga köer med lastbilar och det hände inte något. Vi kör förbi alla och kommer fram till bron över Senegalfloden som utgör gräns mellan länderna. Vi har visum till Mali och hoppas komma igenom utan allt för mycket krångel.

Det som vi märke direkt var att här fanns inte några påflugna guider som ville hjälpa till. För att komma igenom kontrollen så skulle vi dock först ordna stämplar i passen vid polisstationen som låg på ett helt annat ställe i stan. Vid nästa försök gick det bra vid passkontrollen och så var det dags att ordna med tullen, detta var extra spännande för vi var osäkra på dokument som vi fick i Rosso (och som vi fick förlängt i Dakar). Även tullformaliteterna gick smidigt och de behöll dokumentet.

Huvudgatan i Kidira, alldeles utanför polisstationen.
På Malisidan kollar man pass och visum och vi får ett gott intryck direkt. Vi kör återigen förbi kilometerlånga köer för att sedan nå tullstationen. Detta var också extra spännande pga det ryktesvägen varit problem med att få in fordon utan att lägga en stor summa i disposition. Att lägga upp mycket pengar och vara osäker på att få dem tillbaka kändes inte bra.

Vi blir invinkade när vi kommer och tulltjänstemannen vill köpa motorcyklarna, vi skrattar och förklarar att vi nog behöver dem. Efter ytterligare några skratt så vinkar han iväg oss och allt var klart :), vi behövde inte ens ta upp Carnet de Passage.

onsdag 22 september 2010

Från Dakar till Bamako

Vi har äntligen börjat köra österut. Motorcyklarna har gått riktigt bra och de rullar på utan att gnälla särskilt mycket. Oljetemperaturen vill gärna stiga då vi kör sakta på dåliga vägar och vid köbildning. Detta i kombination att vi kör på lågoktanigt bränsle som ibland antagligen innehåller bly gör att vi får vara försiktig att belasta motorerna.

Bara ett tiotal mil utanför Dakar märkte vi att vi kommit till ett annat Afrika än vad vi mött tidigare på vår resa. Ju längre vi kör österut desto mer började folk vinka glatt. Det lite hårda ansiktsuttrycket som många hade i Dakar har försvunnit helt och övergått i glada miner och tillrop. Ingen kommer längre fram och ville vara våra guider i syfte att tjäna pengar utan nu kommer folk fram för att de är genuint intresserade av oss. De är inte påträngande utan de kommer försiktigt fram och då de förstår att vi också är lite ”blyga” kommer de gärna fram och vill hälsa och känna på oss.

Då vi tar in på vår första övernattning har vi en enorm tur då vi precis lagom tid får syn på en campingplats. Vi hinner precis komma in i en hydda innan himlens portar öppnar sig och Tor börjar köra igång. Vi var helt genomvåta av svett och vad kunde passa bättre än en härligt kall dusch. Vi slänger av oss kläderna och springer ut i regnet…

Vi behöver ytterligare en övernattning innan vi når gränsen och vi börjar återigen fundera på om vi behöver sätta upp tältet. Det är nu betydligt lättare att hitta platser men det känns betydligt bättre att komma in någonstans efter en hel dags körande. Så gott som varje natt spöregnar det och temperaturen är hög och den efterlängtade duschen uteblir då. Vi hade spanat in en stad där vi hört att det skulle finnas ett hotell och mycket riktigt så har vi tur en gång till.

När vi kommer över gränsen och kommer in i Mali så kör vi ca 10 mil då vi väljer att köra en genväg som sedermera blir en senväg. Det har regnat en del så vägen är inte helt lätt och efter ca 3 mil så kommer vi till en flod där vi inte tar oss över. Vi bestämmer oss för att vända, och med en enorm tur så hittar vi återigen en plats att sova på. Vi är nu verkligen ute på landet, motorcyklarna är grisiga så det förslå och vi får peta bort lera från motorn för att kylningen skall fungera. Här ute är folk oerhört glada och gästvänliga och vi känner oss bra till mods trots att vi tappar en hel dag för 6 mil till ingen nytta. Under natten så regnar det ordentligt och vi fick helt enkelt vänta några timmar extra på att det skulle torka upp innan vi kunde ge oss iväg. Det var inte helt lätt att komma ur byn men det gick bra i den hala leran. När vi kört ca 0.5 mil så kommer vi till en flod som dagen innan bara var ett obetydligt vattenhinder. Vilket läge, vi har hamnat mellan två floder och kommer ingen vart… efter någon minut så sätter vi allt på ett kort och det går bra.

Vi tar oss ut på huvudvägen igen och fram på kvällen kommer vi fram till den enda ”större” staden (Diema) där man kunde tänka sig att det fanns övernattningsmöjlighet. Det fanns en camping och då vi inspekterade den så såg det mer ut som ett fängelse. Det fanns dock ett hotell i stan som visade sig vara ett bättre alternativ. För att ta sig dit gällde det först ta sig förbi alla djupa vattenhål utmed ”gatorna”, ytterst märkligt ställe som vi antagligen kommer att minnas länge.

Sista etappen till Bamako är ganska lång så det gällde att stå på. Vägen var bra men det var ganska ofta hög växtlighet på sidorna som skymde och det gällde att man inte lyckades köra på åsnor, kor, getter och hundar. Mindre djur såsom ormar och ödlor fanns det gott om för att inte tala om alla dessa vackra fåglar som man fick ducka för. Vi kommer till Bamako i bästa rusningstid och vi skall hitta en adress. Det är givetvis kö överallt och det finns massor med mopeder och det behövs antagligen inte något körkort för att köra dem. Efter ganska mycket tur så hittar vi vår centrala adress i 1, 8 miljoner staden. Hotellet var precis så fint som vi trodde och motorcyklarna var hela och de fick en välförtjänt säker parkeringsplats. Gissa om det var skönt duscha och ta på sig rena kläder för att sedan gå till restaurangen och avnjuta riktig mat och dryck.

fredag 17 september 2010

Lurade...

Då vi köpte motorcykelförsäkringen vid gränsövergången Mauretanien/Senegal fick vi betala 55 euro för 1 månad och motorcykel. Igår gick vi till samma försäkringsbolag i Dakar och köpte 3 månader och då fick vi betala 20 euro per motorcykel.

Gränsövergången Mauretanien/Senegal vid Rosso är korrupt i många avseende. Den enda möjligheten till bättre förhandlingsläge hade varit om vi redan då känt till vad det egentligen skulle kostat men troligtvis hade vi ändå fått betala en hel del extra. Rosso förtjänar sitt rykte…

Vi fick reda på att försäkringen gäller för Mali, Burkina Faso, Togo, Benin, Kamerun, Gabon och Kongo men inte för Ghana och Nigeria. Något bättre än väntat...

torsdag 16 september 2010

Allt måste fungera

Vi är verkligen beroende av att allt fungerar, minsta lilla avvikelse får stora konsekvenser. När Rolf kollar sin motorcykel, efter att ha kommit tillbaka från Sverige med ett paket på 34 kg, så är batteriet nästan helt dött. Han tar upp batteriet för att ladda det men batteriet ser ut som en ballong.

Det fanns en återförsäljare för Yamaha, vi tar en promenad och efter mycket om och men så kommer vi fram. Det var en stor och fin anläggning och man sålde Yamaha men självklart så fanns inte vårt batteri på lager. Det fanns två leveranstidsalternativ, en månad alt. sex månader. Vi frågar om det finns något annat ställe där de har mc-batterier och vi blev rekommenderar en affär mitt i centrala stan. Vi tar taxi dit och givetvis så vet chauffören inte var det är. I var och varannan korsning så hoppar han ut ur bilen för att fråga efter vägen och det slutar med att vi med kartan i hand pekar hur han skall köra.

Det var en stor skillnad på affär i förhållande till Yamaha men de rekommenderade i alla fall affären tänkte vi. Givetvis fanns inget batteri som passade och givetvis fanns massor med guider som visste hur man kunde få tag i batteri. Vi bestämmer oss för att tillsammans med en guide prova det tredje alternativet, marknaden. Detta var fascinerande, enorma mängder begagnade delar fanns av alla de sorter och folk sprang omkring kors och tvärs bärande på olika delar. Egentligen var inte fenomenet så märkligt men det var omfattningen som var speciell. Vi tar oss in i området och det kommer folk som undrar vad vi behöver och vi tar fram det gamla batteriet. 2-3 man sätter nu igång och börjar verkligen springa runt på olika platser och kommer gång efter gång tillbaka med ett batteri som inte passar. Efter någon timma ger vi upp och vi bestämmer oss för att köpa ett mindre batteri på Yamaha istället.

Vi hade planerat att byta drivpaket på en av motorcyklarna. Trots ganska bra verktyg så får vi inte loss bulten till framdrevet. Till slut ger vi upp, det var inte helt nödvändigt att byta drevet man det är givetvis en fördel att byta hela drivpaketet samtidigt. Övrig service går bra. Det tar en hel dag och vår ”vän” Peter (självutnämnd guide) sitter hela tiden och studerar vad vi gör, han räknade med att det skulle bli en del begagnade delar över. Då vi till slut är klara så säger vi att han kan få de gamla grejerna om han tar hand om spilloljan. Vi insåg för sent att det enda han gjorde med spilloljan var att hälla ut den i någon golvbrunn. Vår ”vän” var för första gången riktigt nöjd och han skulle nu till marknaden och göra ”bra affärer”.

torsdag 9 september 2010

Regnperiod

Väderleken är lika oberäkneligt här (Dakar) som hemma. Det regnar nästan varje dag, inte samma tid och inte på samma sätt men ändå, det regnar nästan varje dag någon/några timmar. Det är inte måttligt vad det kan regna, åska och blåsa ibland.

I regel så kommer det några ganska kraftiga vindar några minuter innan det börjar regna. Lätt regn kan hålla på länge men det tunga regnet går nästan alltid över på någon timma. Gatuförsäljarna har god träning, de har massor att göra så att inte hela investeringen förstörs. Om detta råkar vara mitt på dagen så står trafiken helt still och det är mer än kvalmigt pga att luftfuktigheten också stiger i samband med regnet.

När det regnar kan det också vara tid för att dusch. På väldigt många ställen så saknas vettig vattenavrinning typ hängrännor på taken. Följden är att det rinner och skvätter överallt. Fram med schampo och så är det bara att ställa sig i lämplig dusch.

Det händer att vindarna, som kommer innan regnet, är så kraftiga att saker och ting blåser iväg. Det finns i regel massor med lösa grejer på taken som kan börja röra på sig. Smuts flyger runt så det gäller att stänga fönstren för när regnet börjar så är det inte vertikalt. Särskilt på natten är det ett extra stort skådespel, hela himlen öppnar sig och det blir ljust som på dagen av alla blixtar. Ännu mer effekt blir det av att strömmen givetvis inte fungerar… och det är kolsvart, det blir ljust och brakar till samtidigt och man känner naturens krafter mycket påtagligt.

Man kan fundera över hur kul det skall bli då vi blir överrumplade av ett tungt regn då vi satt oss på motorcyklarna igen. Regnperioden här lider mot sitt slut och det bör nog snart börja regna lite mindre. Under regnperioden så är också temperaturen som högst. Det skulle vara skönt att slippa regnperioden men problemet är att den i praktiken inte går att undvika pga att regnperioderna varierar beroende på var man befinner sig. Undviker man en regnperiod så prickar man garanterat in den på en annan plats.

Något som återigen blir uppenbart är att naturens krafter är helt allenarådande. Det vore vettigare om vi tillsammans verkligen arbetade med naturen och inte mot den. Genom den globala uppvärmningen så är vi på god väg att ändra naturens förutsättningar och vi får effekter som vi inte har minsta möjlighet att stå emot.

onsdag 8 september 2010

Slavhandel

Öster om Dakar mot fastlandet så finns en liten ö som heter Gorée, en ö som spelade en stor roll under slavhandelsperioden. Här skall 20 miljoner slavar sålts och skeppats till Amerika.

Numera så är ön Dakars i särklass största turistmål och det går en båt till ön många gånger per dag. Turistperioden är slut för denna gång och det är bara ett fåtal turister som hittar dit nu. Värmen och solen är påtaglig så det blir inte att man är på ön mer än några timmar för att se sig omkring och känna historiens vindslag. Innan man ens kommit in på färjeterminalen så börjar alla guiderna leta kunder och kommer man som jag ensam så är man självklart en måltavla. Det räcker inte en gång att säga att man inte vill ha någon guide. Om man trots allt lyckas bli av med någon guide så kommer det genast en ny. Vissa kan ha väldigt svårt att inse att de måste tjäna in dagens levebröd av någon annan och de blir lite tjura.

Igår så var jag ute och skulle köpa batterier på stan (centrala Dakar). Det är inte helt självklart lätt. Det kommer massor med guider som vill hjälpa till och de nästan slåss om att fixa fram batterier. Priset är 3-4 ggr normalpris efter förhandling och när de inser att jag verkligen vet det riktiga priset så blir de sura och börjar provocerar istället. Då gäller det att ta sig därifrån snabbt, särskilt när det blir mer än en som gör samma sak.

Man kan egentligen undra hur det överhuvudtaget är möjligt att vita människor idag kan gå omkring här utan att folk vill ge igen för gamla synder. Ute på ön blir det nästan en kuslig känsla när man inser vad som skett. Ön var en handelsplats för slavar som skulle exporteras till Amerika. Slavarna föstes till försäljningsställen på ön där de auktionerades bort till högstbjudande. Inköparna stod uppe på balkongen och kunde se ner på gården där försäljningsobjekten visades upp. En av många byggnader för ändamålet visas upp för turister men det fanns hur många liknande som helst. Hade man som frihetsberövad kommit till ön och blev såld fanns det ingen återvändo, man var hemifrån för gott. Det var bara de starkaste männen och de finaste kvinnorna som överlevde båtresan till Amerika som var minst sagt ansträngande. Det gällde för affärsmännen att optimera sina investeringar och ett visst svinn var kalkylerat.

Idag så är ön ytterst märklig, här bor några hundra människor och då har man tagit gamla byggnader i anspråk. Det ser märkligt och tragiskt ut då man kunde se bofasta i fd försvarsanläggningar. Det finns också förhållandevis moderna anläggningar kvar och det känns som att många hemska saker även skett i modern tid. Det finns ett fort på ön som fungerade som fängelse till så sent som 1950. De flesta bor dock i enkla bostäder byggda av bråte som de hittat. Till detta så skall man lägga till att säkert 100 % av de bofasta lever på de turister som besöker ön.

Men ändå, det är en vacker ö och det ser ut som folk tycker det är viktigare med nutiden än att tänka på gamla övergrepp. Det såg t o m riktigt fint ut då det var massor med barn som lekte och badade på den fina badstranden helt intill fortet där båten la till. Jag fick en känsla av att detta är en enorm paradox – tidigare ett helvete och nu ett paradis. Huuu… många tankar och känslor flödar genom kroppen.

måndag 6 september 2010

Hur är det i Dakar?

Place de l´Indénpendence, Dakars hjärta i centrum av stan.
Det är helt fantastiskt att vara här. Bara genom att höra alla ljud, känna lukter, förundras över miljön och se alla människor och djur är som att vara på en annan planet. Mycket mer behöver man inte göra här, det är maxat med intryck så fort man vaknar på morgonen. Folk är i allmänhet väldigt glada och gästvänliga. I generella termer är Dakar en fin och säker stad men det går inte att jämföra med något annat – det är Afrika.

Skall man vara helt ärlig så kan det tyckas konstigt att saker och ting inte fungerar bättre än vad de gör. Folk verkar tänka kortsiktigt, det är inte så viktigt vad som händer imorgon. Det finns både pengar och resurser så varför det fungerar som det gör är för mig en gåta. Kortsiktigheten kan vara en av många anledningar men att riktigt förstå verkar inte vara så lätt. Hela kontinenten är fullproppad med rikedomar så det borde väl inte vara så svårt?

För många är det ett hårt liv att skrapa ihop levebröd för dagen, en nästan hopplös situation för alla som inte har något från början. När man går ute på stan blir man ständigt antastad av någon som verkligen betraktar västerlänningar som en vandrande guldgruva och vill hjälpa till med allt möjligt. Det gäller att vara tydlig utan att för den skull vara otrevlig. Efter tusen gånger och efter en lång varm dag utan mat så kan det belasta tålamodet en del.

Man köper väldigt mycket på marknaden och marknadsstånd utmed gatorna. Ett krav är dock att man vet vad grejerna kostar innan. Det finns så många försäljare att det i praktiken är omöjligt att gå på trottoarerna. Istället måste man gå ute i gatan och vara extremet vaksam så att man inte blir påkörd. Bilarna stannar inte för någon vare sig för fotgängare eller andra oskyddade trafikanter, den enda regeln som verkar finnas är att den som är störst alltid kör först. Fordonsparken är blandad, till 75% är det verkligen skrothögar som rullar och större antalet skulle inte ens klara första kontrollen på Svensk bilprovning, bromskontrollen. Rolf anlitade en taxi, och innan den kommit till flygplatsen så hade den kört in i en annan bil i ca 20 km/h. Förarna gick ur sina bilar, titta på bilarna och ryckte på axlarna. Att betänka är att bilen som blev påkörd var ganska fin. Detta var en bra påminnelse om hur lätt det är att råka ut för något då vi kör motorcykel.

Rolf har sedan två veckor sedan åkt till Sverige på en snabbvisit på tre veckor för att fixa något på jobbet. Karl-Axel bor mitt i den centralaste delen av stan i en lägenhet. Kostnadsläget är nog i princip samma som hemma men standarden är betydligt lägre. Det verkar inte finnas ”lagom” i den här stan utan antingen så är det lyx i överflöd eller så är det så knapert att man måste ta en dag i taget för att överleva. Lyxversionen är i detta läge helt orealistisk dyr och den enklare varianten skulle inte fungera, i mittregionen är det ett väldigt litet utbud. Som kuriosa så var jag inne på Senegal Tours (den i särklass största arrangören) för att se vad som fanns för turister. Konstaterade snart att det var lyxförpackningar som inte passade. En tour som jag sedermera gjorde på egen hand kostade där 1300 SEK köpa. På egen hand kostade den 92 SEK och jag gjorde allt som då ingick i den arrangerade touren utom att bli hämtad av en guide. Att få en lokal guide var minst sagt inte svårt.

Lägenheten ligger bara några 100 meter från stadens absoluta hjärta. Trots detta så försvinner strömmen ideligen och hela kvarteret blir mörkt. Massor med reservkraftaggregat drar igång men min lägenhet är inte prioriterad. I landets huvudstad och den centralaste delen borde väl ändå elförsörjningen fungera. Som elektriker så drar jag slutsatsen att det är distributionsnätet som inte pallar. Återigen ett exempel på kortsiktigt tänkande.

Temperaturen här är ett problem, det är typ 33 grader och pga fuktigheten så upplever man det som 37 grader (kan man läsa på weben). Lägenheten har ingen luftkonditionering så det är absolut nödvändigt med en fläkt som fungerar och hur lätt är det när det inte finns ström. Ännu viktigare är att fläkten är bästa tänkbara myggjagare. Under dagen så har den heta solen värmt betongen så det är minst 37 grader inne i lägenheten på natten och så går strömmen, det blir svart, ingen kylande effekt från fläkten och inte minst – myggskyddet försvinner (malariamyggorna är aktiva nattetid) Taskigt läge och inte helt lätt att tackla. Svetten rinner och det går helt enkelt inte att få något myggmedel som stannar kvar på kroppen för all svett. Att skydda sig med myggnät känns som att komma in i en ugn och när det redan är för varmt, hur gör man? Alla intelligenta råd och tips som man kan läsa om verkar vara akademiska. En fläkt är vad som gäller men till det behövs ström…

Gällande säkerhetsläget så är det ganska gott. Självklart finns massor med ficktjuvar och lurendrejare men våld i samband med rån verkar vara ovanligt. För att eventuellt lättare förstå nivån så känns det inte bekvämt att ha mer än nödvändigt på sig och att vifta med en kamera är som att be om trubbel. Detta är dock antagligen rena söndagsskolan jämfört med de platser som har dårligt rykte… som vi senare skall passera på vår färd genom Afrika. Just nu så är det dock viktigare att det inte blir strömavbrott i natt igen… myggorna är förvisso små men för den delen inte helt ofarliga.