fredag 29 oktober 2010

Undvik till varje pris att köra då det är mörkt

Vid gränsen Benin/Nigeria tog det tid, massor med tid. Vi körde förbi Benins tull flera mil och vi fick snällt åka tillbaka och få våra Carnet de Passage påskrivna. Sedan var det alla poliskontroller utmed vägen, var det något som tog tid så var det alla pratsjuka poliser. Vi satt som på nålar för vi visste att tiden höll på att rinna iväg...

Det börjar regna, störtregna och vi får ta oss igenom poliskontrollerna under svåra omständigheter. Det gäller verkligen att hålla alla dokument torra, ena stunden blir de våta av svett andra stunden av regn. Det börjar skymma och trafiken tätnar…

Vi blir stående i köer och tiden går ännu mer. Vi inser att nu måste verkligen ha turen på vår sida om vi skall hitta något ställe att övernatta på innan det blir helt svart. Vi kommer in i staden Abomey och trafiken är i praktiken stillastående. Det är helt mörkt och det är fullständigt kaos i trafiken. Går det att ta sig fram så försöker man och detta innebär att det inte är någon som helst ordning och givetvis kommer i praktiken ingen fram. Det har slutat regna och vi är blöta både inifrån och utifrån och kan inte annat göra än att hoppas på det bästa. Det är varm, svetten rinner, avgaserna är så tunga att vi undrar om det verkligen kan vara nyttigt att andas in…

Den enda tekniken som var möjlig var att slira på kopplingen, motorn blev varm, oljetemperaturen ca 100 grader och vad händer då – kopplingen slutar att fungera. Det fanns inte något annat att göra än att stänga av motorn mitt i kaoset. I detta läge var det bara att försöka att ta sig på något sätt till vägkanten, något som var nästan omöjligt. Det är svag uppförsbacke och motorcykeln är tung, väldigt tung. Alla bilarna var så tätt packade att de inte fanns någon möjlighet att få undan motorcykelnmen men på något sätt kommer ändå motorcykeln åt sidan och blir uppställd på centralstödet.

Vad i helvete skall man göra nu…. hur skall vi få bort motorcykeln härifrån? Vi behöver komma in och vila oss men att lämna motorcykeln är samma sak som att inte ha kvar någon motorcykel.

Något som gjorde saken ännu mer dramatisk var att det var strömavbrott i stan och det var kolsvart överallt, väldigt få bilar hade ljust på. Det var klart irriterande att vi inte kunde stänga av våra lysen då det bländade folk.

Som tur var så blev kopplingen användbar efter 15 minuter nerkylning och på något sätt lyckades vi ta oss ifrån det värsta trafikkaoset. Det gällde bara att hitta ett hotell och inte var det lätt under rådande förhållande. Vi frågar och får klart för oss att det skall finnas ett hotell en bit bort. Vi lyckas på något sätt hitta hotellet utan att något mer hände.

Ganska medtagna kommer vi in på ett riktigt fint hotell och vi kan andas ut. Det kändes helt klart att vi kommer att behöva ett par dagar på oss att återhämta oss men vad hände egentligen med motorcykeln? Kommer vi att kunna fortsätta?

Vägkontroller i Nigeria

Att det skulle vara många poliskontroller i Nigeria visste vi men att det vara sååå… många kunde vi inte i vår vildaste fantasi gissa. För att bl. a minska förmodade problem utmed kustvägen valde vi en liten gränsövergång mellan Benin och Nigeria. Om detta var ett smart drag kommer vi aldrig att få reda på.

När vi kommer ur gränsområdet är det en liten asfalterad väg som vi hamnar på och när vi kört några hundra meter så kommer första kontrollen. Det gick bra och vi fortsätter några hundra meter och så är det kontroll igen och igen och igen. Vad är detta för ställe egentligen undrar vi. Vad kan det vara för mening att ställa nästan samma frågor gång efter gång?

Ett problem i Nigeria är vägrån där rånarna utger sig från att vara poliser. Något som förvånade oss vara att poliserna som stoppade oss ibland inte hade några uniformer, detta gjorde det nästan helt omöjligt att skilja på äkta och falska poliser.

När man blir stoppad av en polis femtioelfte gången så måste man bete sig som att det var den första gången. Vi lärde oss ganska snabbt att vi skulle vara artiga, korrekta, tydliga och självsäkra. Så snart som möjligt talade vi om att vi kom från Sverige och att vi kört motorcykel hela vägen. Då man förstod detta var samtalsämnet självklart och den lätt spända stämningen blev betydligt bättre. Minsta lilla möjlighet att få poliserna att skratta utnyttjade vi. Ca 25% av alla poliskontroller undrade om vi inte hade med oss något från Sverige men då de också förstod att vi antagligen varit med om både det ena och andra utmed vägen släppte de tanken att det skulle vara värt mödan att fortsätta. Några poliser visse vem vi var för de hade sett oss på TV… sa de.

Kanske 10% av alla vägspärrar blev vi framvinkade utan kontroll. Detta är väldigt sällan i jämförelse med alla andra trafikanter. Normalt var poliserna artiga och korrekta bortsett från att de vill ha presenter.

Området nära gränsen var det också ideliga kontroller av vår hälsa och de ville se våra vaccinationskort och gulafebercertifikatet. Då vi sa att vi var friska undrade de om vi verkligen inte hade några symtom på malaria eller åtminstone några myggbett…

måndag 25 oktober 2010

Nya foto med kommentarer och GPS-spår...

från Ghana, Togo och Benin är uppladdade.

Från Accra, Ghana till Abeokuta, Nigeria

Rolf på lekhumör
Efter 19 härliga dagar i Ghana tar vi oss till grannlandet Togo via kustvägen till huvudstaden Lome. Det blev två nätter i Togo och en natt i Benin. För att undvika framförallt 14 miljonstaden Lagos i Nigeria tar vi kurs norrut i Togo. Vår plan var att köra till staden Notse för att därefter korsa landet och ta oss över till Benin via en mindre gränsövergång. Mellan Benin och Nigeria finns också en mindre gränsövergång som vi antog skulle vara betydligt lättare att passera än den ner vid kusten. Om vi tog kustvägen skulle den mer eller mindre skulle tvinga oss att köra via Lagos i Nigeria.

Mellan Accra och gränsen till Togo var det stora områden av sumpmarker. När vi kom över på Togosidan såg det helt annorlunda ut. Gränsen ligger 3 km från huvudstaden Lome centrum och man hamnar med automatik på stadens paradgata utmed kusten där det fanns kilometerlånga sandstränder.

Kilometerlånga stränder i Lome, Togo
Efter en övernattning i Togo hamnar vi i staden Notse. Där var det en hjärtlig och gemytlig stämning. Miljön såg minst sagt annorlunda ut och vi kunde gå omkring helt utan att bli ansatta av någon som ville ha något i gengäld.

Från Notse kör rakt västerut mot gränsen till Benin. Det var en helt perfekt grusväg som var som gjord för våra motorcyklar – det blev en riktigt fin resa till gränsen. Gränsövergången var lika lugn och fin som vi hoppades på och vi kände att det var ett bra beslut. Det gick inte snabbt med formaliteterna men det fanns någon sorts harmoni i luften.


En helt underbar väg genom Togo
På Beninsidan blev det tyvärr sämre väg, perfekt asfalterade vägar där vi visserligen kunde höja medelhastigheten men grusvägen på Togosidan var att föredra. Det blev en övernattning i Benin innan vi tar oss genom landet till gränsen mot Nigeria. Denna gränsövergång var inte helt att leka med och det blev både spännande och omständigt. Vi kör förbi Benins tull flera mil och vi kommer till en plats där det fanns en skylt där det stod NIGERIA. Där var det avspärrat med några trästockar och det fanns många unga killar som hoppade och skrek då de fick syn på oss. Vi förstod först då att vi måste kört för långt och vi vände. Hur tusan skall vi ta oss igenom här…
Efter mycket om och men och mycket tid så kom vi igenom och vi gav oss ut på vägarna igen. Det hade gått åt ganska mycket tid vid gränsen och vi hade ganska långt att köra kvar. Då vi kommer in i Nigeria blev vi stoppade var och varannan kilometer för kontroll av alla de slag.

Benstation i Benin
Det gick åt mycket tid för alla dessa kontroller, det börjar bli sent och vi var i behov av att hitta någonstans att övernatta. Det börjar regna, störtregna och det började mörkna. Trafiken tätnar och vi kommer in i världens rusningstrafik till staden Abokuta. Detta var inte vårt önskescenario och vi får fokuserar på att komma igenom utan att något skall hända. Det är strömavbrott och vi har absolut noll koll… en av motorcyklarna blir överhettade och kopplingen lägger av…

måndag 18 oktober 2010

Hur kommer vi genom Angola?

Detta är en fråga som blir allt mer aktuell. Det går att få visum från Sverige men då måste man använda det inom 30 dagar och själva proceduren tar minst en månad. Lätt att räkna ut att det inte var någon särskilt bra lösning för oss. M a o så är den enda lösningen att ordna visumet utmed resvägen.

Efter två besök på Angolas ambassad i Accra får vi klart för oss att vi inte är kvalificerade. Vi föll på att vi inte bott i Ghana i minst sex månader. Vi talade om att vi kör motorcykel genom Afrika och vi vill väldigt gärna passera Angola. Då rek. man att vi skulle köra till den närmaste ambassaden som gränsar till Angola för att där ansöka om visum. Att få ett klart och tydligt besked om det verkligen är möjligt att få visum där gick inte att få. Surt, surt… men beskedet var något väntat.

Närmaste ambassad lär finnas i Kongo-Kinshasa. Kanske inte den plats där vi vill snurra runt i onödan. Det ryktas också om att det kan vara svårt att komma in i Kongo-Kinshasa om man inte har visum till nästa land, dvs Angola.

Det är fortfarande långt kvar till Angola och mycket kan förändras innan dess. Vi fortsätter imorgon mot Togo, sedan Benin, Nigeria och Kamerun. Vi har visum till dessa länder. Nästa gång vi behöver söka visum är i Yaouande, Kamerun.

söndag 17 oktober 2010

Accra, Ghanas huvudstad…

Folk är väldigt artiga och hövliga. Missar man att hälsa då man träffas så märker man att något är fel. Det räcker att göra om proceduren så är allt frid och fröjd igen. Detta gäller alla möten med människor var man än träffar dem, från taxichaffisen till bushmannen. Vill man ge hälsningsfrasen lite mer tyngd så tar man i hand och så knäpper man med fingrarna när händerna skiljs. Detta är ganska svår och ger många tillfällen till skratt.

Här i Accra känner man sig lätt ”hemma”. Man känner den välkomnande stämningen och så pratar man engelska, något som underlättar. I de övriga länderna som vi passerat genom Afrika har vi mest övat på olika gester men här är det bara att bubbla på. I Accra verkar det bo övervägande kristna, också något som bidrar till den bekanta känslan.

Musiken är riktigt bra och den skulle lätt platsa hemma i Sverige. Den verkar övervägande vara en blandning afro/pop/reggie/gospel och den är lätt att röra sig till. När man känner att rytmerna börja klia i kroppen så går man upp på dansgolvet och lever sig in i musiken. Att ha en danspartner verkar inte alltid vara så viktigt.


Kul ställe helt enkelt…

onsdag 13 oktober 2010

Hysterisk trafik mellan Kumasi och Accra

Herre gud vad folk kör. Förutom där det var vägarbete var vägarna stora och riktigt bra. Man undrar dock varför de gräver upp miltals av vägen och till synes aldrig gör klart den. Kombinationen väldigt bra vägar och tätbefolkade områden verkar göra att folk inte är riktigt kloka.

Har vi varit i öknen för länge?

Vi inser att det är en kombination av faktorer som skapar denna fullständigt livsfarliga trafikmiljö. Det kändes som man körde så nära det gick och det verkade inte ha någon betydelse hur fort man körde. Att ligga i 80 km/h med några centimeters avstånd känns provocerande, man blev lätt irriterad över att det verkligen inte gick att värja sig, lämnade man lite plats så använde någon annan utrymmet istället. Särskilt stora bussar verkade helt tappat omdömet, var och varannan buss som körde om oss struntade fullständigt i vår existens.

Trots avsaknad av säkerhetstänk så är körskickligheten påfallande bra. Uppmärksamheten är enorm och man kan förundras över hur avslappnad trafikmiljön ändå är. Folk går helt ogenerat på vägkanterna, sitter på busstaket eller i en soffa på ett lastbilsflak. Något dödsförakt verkar inte finnas.

onsdag 6 oktober 2010

Har ni verkligen kört hela vägen från Sverige?

Vid gränsen Burkina Faso/Ghana så börjar man undra hur vi fått med oss motorcyklarna. Vi svarar att vi kört från Sverige och då kommer nästa fråga… var det inte svårt att köra genom öknen? Vi svara att det var svårt och så är det ofta tyst en stund.

Vi kör söderut från huvudstaden Ouagadougou i Burkina Faso och samma dag passerar vi Ghanas norra gräns för att övernatta i staden Bolgatanga. Vi antog att det skulle vara ett öde område och att vägarna skulle var dårliga. Här hade vi fel i alla avseende, det var väldigt fina vägar. I stan som vi knappt trodde skulle ha hotell hittade vi ett helt nybyggt hotell med massor av trevliga människor.

Även nästa dagsetapp ner till staden Tamale var vägarna riktigt bra och vi övernattade i en förläggning med starka band till katolska kyrkan.

Dagen därpå åker vi vidare till Mole Game Reserve, Ghanas mest kända nationalpark. För att ta sig dit fick vi köra 9 mil på grusväg/lerväg och som tur var så regnade det inte, då skulle det antagligen vara betydligt svårare. Nu istället så blev det en av de bästa sträckorna vi kört och vi fick bra övning att köra på lite sämre väg.

Det har varit en period med av massor med regn och just när vi var i nationalparken så gick det inte ens att åka 4W jeep inne i parken, det enda som stod till buds var en två timmars promenad i närområdet. Vi hade spetsat in oss på att använda motorcyklarna (med en beväpnad parkvakt) men de avrådde oss bestämt, det var helt enkelt för stora vattenhinder. Detta slutar med att vi tar oss tillbaka till hotellet och hamnar i poolen istället.

Vi stannar i Mole Game Reserve i två nätter och då träffar vi två andra motorcyklister från Japan. De hade kört genom Ryssland och Europa med bil. I Spanien sålde de bilen för att istället köpa två riktigt små och lätta motorcyklar för att fortsätta mot Afrika. Riktigt roliga typer som nästan var överartiga som bara japaner kan vara.

Vi kör 9 mil tillbaka till huvudvägen för sedan nå staden Kintampo. Vi kommer ganska tidigt och vi har då tillfälle att besöka områdets sevärdhet, vattenfallen. Det var riktigt mycket vatten i fallen…

Vi åker vidare mot staden Sunyani för att besöka Karl-Axel dotter Frida värdfamilj då hon var utbytesstudent för några år sedan. Vi rullar i stan och frågar efter familjens affär och med ganska stort flyt så hittar vi den. Därifrån blir vi guidade till familjens bostad där vi blev inkvarterade i ett annex. Jättekul att äntligen få vara här och se hur Frida haft det i ca 1,5 år.

Vi tar oss till skolan och träffade skolans rektor. Då hon förstod att det var Fridas Pappa som kommit fick vi ett par timmars detaljerad stolt genomgång av skolans alla specialiteter och lokaliteter. Vi blev presenterade för lärarna och de visste tveklöst vem Frida från Sverige var och de ville genast veta vad hon gjorde nu. Att besöka skolan och få en sådan uppvaktning var känslosamt och stort.

tisdag 5 oktober 2010

Planering och navigering

Vårt sätt att gå till väga har visat sig fungera långt över förväntan. Vi har nästan aldrig några problem att hitta och det känns alltid skönt att veta på ett ungefär var man är och hur långt det är kvar.

Vi har därför kompletterat fliken "GPS-spår" med en övergripande beskrivning av hur vi gör.

Nya foto och kommentarer...

från Mali och Burkina Faso är uppladdade.